När jag var ung visste jag inte vad jag skulle börja jobba med när jag blev äldre. Jag skolkade mycket från högstadiet och brydde mig inte om att göra läxorna. När jag var i skolan höll jag oftast stor koll på vad som hände i min omgivning och satt mest i klassrummet och funderade på helt andra saker.
Efter högstadiet började jag på en yrkesskola som en studiehandledare fixade in mej på. Jag visste inombords att utbildningen inte passade mej och insåg att det var bortkastad tid så jag hoppade av efter ca 1,5 år. Jag har jobbat sedan jag flyttade hemifrån när jag var 19 år och det tog 41 år innan jag kom underfund med vilken utbildning jag skulle ha valt.
Det jag började undra över när jag idag läste nyheterna är om man i finland har fått mycket bättre studiehandledning än det var på min tid?
Har man nu löst prestationsångesten som man konstaterade många unga var drabbade av 2019?
Att bli tvungen enligt lag att vidareutbilda sig kommer troligtvis inte att få prestationsångesten att försvinna.
Man lyfter idag väldigt gärna fram minoriteter som någonting man måste göra någonting åt istället för att stöda vill man gärna tvinga dom att bli en del av majoriteten. I detta fall handlar det om 15% av dom finländska ungdomarna som inte vidareutbildar sig av olika anledningar. När man pratar om extremister (tex vaccinkrigarna) så vill man gärna lyfta fram dom som outbildade människor.
Kanske det förlängda skoltvånget är lösningen att få bort extremisterna?
Vad är egentligen en extremist?
Är man en extremist när man inte är av samma åsikt som majoriteten?
Är man extremist när man tvingar någon att leva ett liv dom inte är intresserade av?
Vaccinförespråkare och vaccinmotståndare.
Man ser ofta dessa människor anklaga varandra för att vara dumma i huvudet.
Är man extremist om man vill varna någon annan för att ta vaccin?
Är man extremist om man vill tvinga någon att ta vaccin?
Jag förstår dom människor som oroar sig för corona lika bra som jag förstår dom som inte oroar sig så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar